Julpynt

När andra skriver i alla sociala medier hur underbart det är att julpynta så gör jag det samtidigt som tårarna rinner ned för mina kinder. Hittade en julstrumpa med Linnéas namn på. Kom ihåg förra julen då vi satte upp julgranen tidigt och lät den stå hela januari ut då Linnea älskade att ligga och titta på granens ljus. Första julen utan Linnea smärtar. Det gör så sjukt ont. Inga jular kommer vara densamma.

Tända ljus

Att gå till kyrkogård och tända ljus trodde jag var något man gjorde efter man begravt sina föräldrar. Inte för att tända ett ljus vid sin dotters grav. Räfsa jorden ovanför henne och känna obehag över att jag räfsar över hennes kropp. Att hon ligger där nere helt själv. Regnet öste ned och blandades med mina tårar. Det enda jag tänkte var att livet är jävligt orättvist. Varför ska jag ha en grav att besöka? En grav att göra fin? Varför ska jag behöva besöka en grav och sen komma hem helt dränerad. Ingen ork alls kvar till mina övriga barn. Jag fick gå och lägga mig och sova i två timmar och ändå vart jag fortfarande helt slut. Sorgen är så påtaglig hemma hos oss idag. Det är det enda jag känner, det ända jag andas.

Jag var beredd. Beredd på att mista mitt barn. Ändå förvånad jag över hur sorgen tagit grepp i mig. Det har gått över ett halvår. Samtidigt är det som om det är först nu jag sörjer. Det är först nu jag inser att jag mist mitt barn, min dotter och det gör att jag nästan går itu. Jag var beredd trodde jag men jag hade fel. Jag är så slut. Jag är så utmattad. Så trött.

Min sorg

Det har gått två månader och jag har börjat lägga märke till vädret. Regntunga dagar går bra. Det är värre med de senaste dagarna. Fyllda med solsken. Det fina yttre i naturen och det inre i mig blir olidligt.

Det sorgligaste av allt är allt det som kunde ha skett. Att mitt barn inte fick leva sitt liv tills hon blev vuxen och gammal. Stunder då jag håller på förgås av sorg. Rädsla för att tappa fotfästet för alltid. Jag saknar henne så det gör ont. Min livmoder värker, där hennes liv började. Långsamt, långsamt börjar jag förstå att hon verkligen ligger där i sin grav.

Samtidigt tänker jag också framåt på ett liv som jag inte är van vid. Ny familjekonstellation, planer och nya upptäckter. Inser att jag är inte redo ännu för de saker jag tar för mig. Energiåtgången är för stor. Vi är helt färdiga efter all den energiåtgång som gick åt när vi levde med Linnea och hennes sjukdom. Sorgen är psykiskt utmattande men framförallt fysiskt utmattande. Jag ska klara vardagen som alla andra småbarnsmammor samtidigt som alla mina tankar och känslor går på högvarv.

Vi får rådet att hitta vardagen, gå vidare. Tillbaka till livet som det var innan Linnea. Det är bara inte möjligt. Jag kommer aldrig bli den jag har varit, jag är inte längre desamma. Jag har förlorat mitt barn, en del av mig själv. Jag kommer alltid leva mitt liv som om en del av mig fattas. Dagarna blir inte bättre, Linnea har ju inte kommit tillbaka.

Smärtan är lika stor nu som dagen hon lämnade oss. Det som har förändrats mest är att jag blivit bra på att sätta upp en skyddsmur till mitt mående utåt. Det som tillkommit är en stor rädsla över att det kan ske igen. Jag kan mista fler barn. Lucas hjärtfel kan förvärras och oron över vad som kan hända Ellinor är enorm. Jag är också så oerhört tacksam över min familj och våra barn. Det är de som gör att jag går upp på morgnarna.

Jag väljer att leva kvar utan Linnea men med smärtan över min förlust. Det finns inget som kan ta bort smärtan men den går att avleda stundtals. Jag väljer att inte ständigt prata om det, jag vill inte vara den som ingen vill prata med då det enda jag pratar om är min förlust. Att förlora ett barn är inget jag glömmer, sorgen finns där hela tiden med sin oerhörda smärta. Små ständiga påminnelser om Linnea dyker upp vart jag än är, vad jag än gör. Barn som hon en gång lekte med, rummet som är hennes, stranden i min hemby där hon fick sitta och leka i sanden, leksaker hon lekt med, promenader vi har gått, hennes lukt i en gammal filt, bristningarna på min mage efter hennes tid i magen, när nån frågar om vi ”alla” kommer.

Känn ingen fruktan att säga fel saker till mig, var inte rädd för att göra mig mer ledsen. Min sorg finns när jag vaknar, under hela min dag och när jag somnar på kvällen. Var inte rädd för att påminna mig om sorgen, jag lever med den ständigt.

❤️❤️❤️

20140314-112939.jpg

Aldrig någon ro

Idag var vi på kontrollröntgen av Lucas arm. Den är felställd och de ville operera den imorgon. Jag sa att vi inte kunde det på grund utav att vi ska begrava hans storasyster. Kontentan vart att vi blev inskrivna på avdelningen och fick permission till lördag morgon då vi ska åka in och operera den då.

En ny plats

Idag gick jag,Peter och Ellinor bort till Linnéa framtida gravplats. Det står ett aluminiumkors med hennes namn på den platsen hon snart ska vila på. Jag och Peter kommer sedan när det är dags ligga bredvid henne. Jag är 33 år gammal och ska om några dagar begrava mitt barn. Jag är 33 år gammal och vet redan vart jag ska begravas.

Det ena och det andra

I torsdags ringde dagis och meddelade att Lucas ramlat från en hög stol. Gick dit och det tog inte lång tid för mig att konstaterade att han hade en fraktur. Efter 5,5 timma på barnakuten konstaterades det att han hade en överarmsfraktur på höger arm och han fick åka hem med gips från axel till handled. Känslan att det borde snart räcka för vår familj är stark. Samtidigt som jag inser att det som har hänt har hänt. Det finns inget jag kan göra åt det. Jag kunde inte bota Linnea från sin sjukdom, jag fick av kärlek bara finnas där och sedan släppa taget om henne och låta henne gå. Lucas har ”bara” brutit överarmen, jag var mest rädd för att det var armbågen för då kan det bli mer komplicerat. Han ska ha gips i några veckor. Om en vecka ska vi till barnortopedmottagningen för kontrollröntgen. I värsta fall kan det bli operation annars får han endast gå i gips i några veckor. Men den dagen den sorgen. Jag kan inte gå och oroa mig för något som jag inte vet kommer ske, vad ortopederna tycker det tar vi då. När det gäller det faktum att det hände på dagis så kan jag mest känna med dem. Det var en ögonblickshändelse och som sagt man kan ha mycket åsikter om hur det kunde gå till men det ger inte direkt något, armen är ändå bruten. Jag har uppmanat att de gör en avvikelserapportering, inte för att sätta dit dem utan för att politikerna och andra som bestämmer får reda på konsekvenserna av för stora barngrupper och för lite personal.

Återigen så gick även denna dag smidigare på grund utav att vi hade besök av vänner. Helena körde in mig och Lucas och höll oss sällskap hela tiden. Utan henne hade jag aldrig orkat. Tobias stannade hemma med Peter, stöttade honom (alltid värst att vara den som inte är med och få se för en själv hur Lucas mår), passade Ellinor och lagade mat åt hela familjen. Maria var en pärla på sjukhuset och kom med choklad och kaffe och framförallt lite skratt.

Idag är det två veckor sedan Linnéa gick bort. Hon fattas mig varje dag. Utan våra övriga barn hade jag aldrig tagit mig upp ur sängen. Utan alla vänner, bekanta, kollegor och okända hade jag aldrig klarat en dag. Tack känns som för litet men det rymmer oändligt.

Linnéor

Linnéa kommer ha flera Linnéor målade på sin vita kista och det symboliserar hur vi känner. Idag skulle vi välja ett foto att ha bredvid hennes kista. Det är svårt att välja ut ett. Vi skulle vilja ha ett kort på Linnéa när hon skrattar men finner då att de korten är rätt gamla. Från en tid när Linnéa inte var så drabbad av sin sjukdom men samtidigt så vill vi ha ett kort på den Linnéa var från tiden innan hon gick bort. En kämpe. En tjej som sedan länge slutat skratta men var den finaste i världen. Vi kunde inte välja. Vi gick under istället. Jag började städa på hennes rum men kunde inte avsluta. Vart återigen arg över att solen sken och fåglarna kvittrade.

Elias är hos en kompis hela helgen. Jag och Peter var själva med de små. De två små. Inte alla tre små. Saknaden idag vart obeskrivlig. Vi ville komma hemifrån, försökte komma på olika småprojekt att börja med, ärenden att åka på. Men orken fanns inte. Sorgen vägde tungt över oss. Det tyngsta är när vi inte har besök, när vi går här hemma själva. Då går vi under fullständigt. Jag förstår att vi behöver sådana här dagar men samtidigt är det jobbigt att fortfarande vara helt slut, trött, ledsen och helt utan energi.

Idag när jag gick igenom Linnéas saker hittade jag hennes smyckesskrin. Så nu hänger Linnéas graverade lyckoslant med hennes namn, guldhjärta och två par barnskor i silver runt min hals.

Bra och dåliga dagar

Ena dagen har jag svårt för att komma ur sängen. Andra dagen flänger jag runt i ett galet tempo och får allt fixat. Dagen idag går jag runt som i ett töcken. Idag har vi planerat Linneas begravning. Något ingen ska behöva göra. Det pratas om begravningen som ett avsked men jag är inte redo för det. Hon fattas mig så det gör ont i mig. Fastän jag trott att jag gråtit alla tårar så fortsätter de att komma. Jag ringer samtal och får som svar att de kondolerar, jag får kondoleansblommor, kondoleanssms, kondoleansmail, kondoleanskort och kondoleansbrev. Idag fick vi ett brev addresserat Dödsboet Linnéa Lunderbye. Det enda jag vill är att få tillbaka Linnéa. Jag vill inte välja kista, blommor, handbuketter, psalmer eller fina sånger. Jag vill inte sörja. Jag vill inte vara trött. Jag vill ha tillbaka allt som det var. Jag vill ha tillbaka Linnéa.

Fonus

I fredags var jag och Peter på Fonus för planering av Linnéas begravning. Det var ett av det mest omtumlande möte jag haft. Där satt vi och pratade kistor, blommor, färg på banden och hennes annons. Vi önskar även att Linnéas begravning är öppen för alla som vill komma.  Jag hade aldrig kommit så långt i min sorg efter Linnéa utan alla dessa fantastiska människor vi har omkring oss. Alla dem som delade Linnéas tre sista dagar. De som kommit med mat vilket har gjort att vi faktiskt ätit denna vecka. De som hört av sig på alla dess vis. Tack för alla varma ord, tankar och handlingar. Utan er hade jag aldrig klarat denna vecka.
ll